Augustimåne XVII

widget från Blogipedia

Valet 2010

Valåret: Valet 2010 Är Nära nu, ett Ödesval, ett Vägval, Ett Av De Få Val Socialisterna eller Moderaterna Låter Dig Göra, -lider mot sitt slut, lider var ordet och jag lider med dem som har att ständigt likt partiledarna försöka övertrumfa varandra i epokgörande löften om att allt skall bli bättre. Det hålls eller kommer sannolikt inte att hållas ett enda valmöte till som inte kommer med nya utfästelser om vilka omsorger vi väljare kommer att bli delaktiga av genom sänkta skatter och genom mer arbeten per capita för att vidmakthålla och befästa välfärden för alla. Men var är bettet i debatten, var finns de nya friska idérna, de som gör att människor vågar hoppas och kan möta morgondagen med ny aptit på livet? Jag tycker att debatten nästan har gått i stå och blivit en lång katalogaria likt den i Mozarts Don Juan, -så vem eller vilka är det som står i tur att förföras?
För att utveckla de tankegångarna krävs det en smula eftertanke som gör att man inte hamnar i de vanliga missnöjesfårorna, de där det mesta inte är bra nog, de där det alltid går att klaga på för lite till den ena eller andra gruppen, eller för mycket till de som redan har nog, -och det utan att predika förnöjsamhetens lov. Så  vad återstår? En någorlunda kritisk granskning av vad nästan desperata partiledare antagligen känner sig tvingade till att utföra, en sorts pas de deux med sin egen skugga eller med skuggan av motståndaren som gör att man svettas under byxhängslena. För det är vad det egentligen handlar om: den egna maktens befrämjande med hjälp av väljare som måste övertygas att jag, vi och mitt parti är det enda rätta för Sverige, nu och i tiden. Då är det dags för sakfrågorna att ta över, gamla missgrepp inte att förglömma, inte heller gamla löften som inte infriats, kanske på grund av att löftena var för omfattande, saknade täckning i en alltför smal budget, eller att yttre omständigheter, krig, örlog, naturkatastrofer, globala finanskriser, pandemier som bara var skrämskott eller myndighetsmissbruk, sådant förekommer i den bästa av rättsstater, ingen njutbar aria precis, bäst att slå dövörat till och komma med något nytt då. Så vad återstår när visionerna bleknar i det kalla morgonljuset? Frihet, jämlikhet och broderskap kryddat med mindre skatter, mer pengar till behövande, bättre vård, bättre skola, mera omsorg, ja vi har hört det förut samma visa år efter år och refrängen är ständigt densamma, men det är innehållet som och det är innehållet förankrat i verkligheten som avgör, -och där faller många fagra löften på sin egen orimlighet, löften som borde pressa fram kallsvetten i pannan på den som tangerar den yttersta gränsen för sannolikheten. Den gränsen känner mångårigt luttrade väljare igen, de har ingen svårighet att avgöra om valfläsket är alltför fett.

-Arbetslinjen kräver inget valfläsk i det att det är omöjligt att kommendera fram arbetstillfällen, det har numera alla partiledare insett, konjunkturen och den nedsvärtade marknaden för bära antingen hyllningarna och de är mer än lovligt ljumma om konjunkturen är god eller mer än medelgod, mern viker den flyr svärmarna och öppnar för kritik, inte sällan odokumenterad om exakt vad den beror på, det kan ju vara att risskörden eller en naturkatastrof bär den egentliga skulden, men här skall det spikas fast minst en tes om viken minister som är skyldig i det fall att t o m riskkapitalisterna har hunnit bli tveksamma. Friskolorna är ett exempel på en ej konjunkturkänslig verksamhet, det har just dessa riskabla investerare upptäckt, ungefär som att skjuta på sittande fågel till skillnad mot bilar och kanske framtida vindkraftverk när det om tio år kan vara dags att säga farväl till fissionskraften, inte så omhuldad i det här landet, och i stället bjuda in fusionskraften, vida bättre och med större energiutbyte. Den kommer garanterat  att stjälpa alla vindmöllor över ända men dessutom bidra till arbetslinjens pluskonto.

-Skatter, företagskatter, inkomstskatter, förmögenhetsskatter, pensionärsskatter, bensinskatt, mervärdesskatt, matmoms, -vi har alla en alldeles egen uppfattning vad som är rimligt beroende på vår plats i samhället och vad vi kräver av samhället som motprestation, för vi har rätt att kräva ett rimligt utbyte för det som vi avstår i skatt. Sverige har tillsammans med Danmark världens högsta skattetryck och det förklaras av politikerna med att vill vi ha och bevara välfärden då måste vi också betala för den och som alltid finns det utrymme för godtycket på både utställare av kraven och verkställare. Hur förvaltar staten våra skattepengar, har vi insyn, får vi svar om vi frågar, är alla utgifter nödvändiga eller lever vi i ett ständigt, immerfort, mer välfärdskrävande ytterlighetsland där staten har att alltid stå emot eller än mer förbättra välfärden? Och är välfärden överallt och alltigenom transparent? Finns det svarta hål i välfärds-Sverige? Inom åldringsvården, sjukhusvården, omsorgen, skolan med stöd till svaga elever. Blundar regeringar för de frågorna, -har Försäkringskassans läkare fortfarande sista ordet när det gäller permanenta sjukskrivningar av utslitna och förbrukade människor, läkare som aldrig en sett patienterna utan dömer dem både osedda, och olästa eller ohörda? Går det att förbättra välfärden inom de ramar som redan finns eller krävs det ännu fler privatiseringar, -och är en vidare privatisering ens önskvärd eller skulle det gå att privatisera med tak, vinsttak för att omöjliggöra extremvinster, minimerande av arbetskraft, slimmande organisationer och allt annat som låter en ana människors blivande utsatthet så snart de hamnar i beroendeställning. Vem för fram de frågorna utan att göra tummen ned-gesten för allt, -det borde finnas eller skapas en samsyn om den delen av välfärdssegmentet.

Pensionärerna är en icke enhetlig grupp människor, -viktigt att komma ihåg- som alltsedan förre statsministern Göran Persson har behandlats styvmoderligt, då han sade att ”Allaskamä och alla måste vara med och betala” och helt skamlöst utlovade återbetalning ”krona för krona” av en brandskattning som var vida större än den som Valdemar Atterdag en gång ålade kuvade men sturska gotlänningar. Av det löftet bidde det inte ens en tumme och kanske är det skammen och insikten av det förräderiet mot pensionärerna som fått Mona Sahlin att gripa till storsläggan i ett försök att värva en stor röstpott. Endast hon själv och partiet förutom begåvade räknemästare i vedersakarnas skepnad inom motståndarlägret vet hur väl det förslaget är förankrat, -gjorde hon förresten inte det numera nästan obligatoriska tillägget ”om ekenomien tillåter?” Om jag själv får höra ett sådant förbehåll blir förslaget per automatik betraktat med en viss men sund skepsis.

Till sist:-en sak skulle jag ändå vilja ta fram till sist och det är frågan om våra invandrare och om hur de åskådliggörs i debatten mellan partiledarna eller i de tal som partiledarna håller. Och det svaret är väl redan givet, -invandrarfrågor verka vara tabu i valdebatten och pertiledarna vet också om att likt den förödande och förlamande kärnkraftsdebatten så rör sig partiledarna på minerad och livsfarlig mark om invandrarfrågorna tas upp till debatt, risken att bli stämplad som rasist eller invandrarfientlig är överhängande såvida det inte ges näst intill carte blanche och då är inte heller det något bra kort. Där verkar partierna ha slutit någon sorts borgfred eller vad det skall rubriceras som, men för gemene man känns tystnaden och avsaknaden av debatt minst sagt egendomlig, för det är ändå väl känt att invandringen inte är problemfri, problemfri i den bemärkelsen att den borde ses över utan partibindningar, resurser hos invandrare borde tas tillvara på ett bättre sätt än nu, orimliga väntetider hos migrationsverket borde studeras och om möjligt åtgärdas, -ja, -här slutar jag med risk att annars förlora mig i futiliteter om klädedräkter och annat.

ebbe cederblad

ecwho

Read Full Post »